pillaj

Sitter här hemma med en liten skadad kille som i går kväll lyckades med konststycket att klämma sig mellan dörrarna till duschkarbinen. Aj, aj tänker ni nu - han klämde fingret... men nej, det gjorde han INTE. Han klämde nåt HELT annat, nånstans i de nedre regionerna så att säga... Herrejösses vad han skrek, den lille stackaren. Och vad det blödde!! Det var ett par långa sekunder innan jag vågade titta riktigt och konstatera att alla delar faktiskt satt kvar - om än något upptrasat på sina ställen. En stund senare, uppkrupen i mitt knä, fortfarande med tårar som trillar nedför kinderna utbrister den lille plötsligt:
- "Mamma, KOMMER jag att klara mig?!" -"Du måste sätta på ett plåster så inte allt blod rinner ut!!"
Herrejösses - vilka funderingar!
- "Visst kommer du att klara dig, vännen... du har bara klämt dig lite ju... det ordnar sig. Vi ringer doktorn och frågar vad vi ska göra så blir det nog bra ska du se! Det går inte att sätta på nåt plåster där, men det slutar snart blöda, det är ingen fara..."
- "Men de kommer väl inte att operera bort den!! Du får inte säga till dagis vad som har hänt för då kommer de att skratta..."
Stackars liten! Vad ska man säga??
- "Jag vill ha pappa... var är pappa?!!"
Hmmm... till och med en 5-åring inser att bara en pappa riktigt kan förstå denna jobbiga situation...

Nu får vi se hur det artar sig - enl. sjukvårdupplysningen ingen fara bara han kan kissa och det inte blir infekterat. SÅ lugnad man blir av det svaret... har väl kollat febern ett par gånger redan för att försäkra mig om att det inte blivit nån infektion, och tvingat den lille stackaren att kissa har jag åxå gjort...
Nu får vi ägna dagen åt omplåstring - dvs. mys i soffan med tv, dataspel, glass och annat onyttigt som kan trolla bort det onda för en stund!!



Kram på er där ute!