pillaj

I dag har varit en härligt solig dag men samtidigt en riktigt hemsk sådan.
Väninnan kom hit på förmiddagen med sina två pojkar.
Vi satte oss i godan ro på min baksida med en kopp kaffe och njöt i solskenet samtidigt som vi avhandlade det senaste skvallret. Alla grabbarna lekte och stojjade tillsammans - ibland inne och ibland ute. Så dags för fika. 3 av 4 små hulliganer bänkar sig på altanen och först då inser jag (den smått förvirrade och soldyrkande mamman i huset) att det saknas ett troll och tänker att ja, han får väl skylla sig själv om han inte vill fika. En halvtimme senare har den lille hulliganen fortfarande inte gjort något väsen av sig och då börjar jag naturligtvis undra vart sjutton han tagit vägen. Kanske han cyklat till en kompis (vilket inte är ovanligt när han får tråkigt)? Bäst att ringa och kolla om han är där... inget svar.... nåja, det är egentligen inget konstigt med det. De är väl ute och hör inte telefonen tänker jag och sätter mig i solstolen igen. Så går det en stund till... ingen L dyker upp så jag ringer igen... Nu så...svar i andra änden, men jag får inte det svar jag väntat mig. De är inte hemma, utan i stugan och har alltså inte sett till det lilla livet. Nu börjar jag bli orolig, var sjutton har han tagit vägen då??? Inget annat att göra än att ge sig ut och leta då. Jag, väninnnan och barnen drar iväg runt kvarteret och kollar alla platser som kan tänkas besökas av en liten egensinnig fyraåring.... men utan resultat.... han är puts väck! Vad gör man nu? Ringer polisen? Inte lär väl de ge sig ut och leta efter en liten grabb som varit borta ett par timmar heller? Eller?? Sambon bestämmer sig för att ta en runda till med cyklen och vi övriga står handfallna kvar och funderar fortfarande på vad göra om han INTE dyker upp... Så... 5 minuter senare kommer de och lille L ser riktigt moloken ut. Jag blir alldeles överlycklig över att se honom men kopplar på den bistra arga mammaminen och fömanar och står i varpå den lille krabaten brister ut i gråt och förlåt. Cyklen åker in i garaget med hot om att säljas vilket gör L ännu mer förtvilad. Efter en stund kryper det fram att han cyklat hem till sin farmor för att han ville leka med henne. Tyvärr var det ingen hemma, men han hade sett farfar och gömt sig för honom (förmodligen för att han visste att han skulle få bannor för att han dragit iväg själv). Hans käre far hittar honom sedan på den stora trafikerade vägen (han hade inte ens vett att ta cykelvägen den odågan!!).

Nu sitter jag och funderar över hur jag skall tackla detta vidare. Givetvis kommer cyklen att få stå kvar i garaget den närmsta tiden och gud nåde om han ens tänker tanken att gå iväg hemifrån utan att säga till först. Han är ju trots allt bara 4 år (nåja, 5 om en månad)!

Ha det bra och ta var på er där ute. (Ser ni någongång en ensam liten lintott på en blå cykel så ring mig!)

/P